Det var i 1800-talets Tyrolen och Harz som gruvarbetare började bära med sig kanariefåglar och finkar ned i gruvhålen. I oljelampornas bleka sken fungerade de små sångfåglarna som ett effektivt gaslarm - när syrehalten sjönk slutade fåglarna kvittra och arbetarna visste att det var dags att ta sig ut ur gruvan. Just kanariefåglar kom att föredras, de är avsevärt känsligare för kolmonoxid än människor och fenomenet med kanariefåglar i gruvorna levde kvar i England ända tills 1986. Då ersattes den sista fågeln med teknologiska gaslarm.
Vill man förstå varför den stora vit makt-vågen sköljde över Sverige i början på 90-talet behöver man sätta vissa saker i kontext. Man behöver försöka förstå vilket sorts samhälle vi som föddes på 70- och 80-talet skickades ut i. Vi växte på många sätt upp i ett vakuum. Subversiva ungdomsrevolter och arga subkulturer hörde till 60- och 70-talens barn, och en monumental demografisk samhällsförändring stod inför dörren. Vi var i mångt och mycket den första generationens ungdomar sedan industrialiseringen som handlöst kastades ut i ett samhälle som i all väsentlighet skiljde sig från det samhälle vår föräldrageneration växte upp i. Den sociala och kulturella dissonansen var total - vi fick möta det nya Sverige och ta det som en högerjabb rakt på käken. I klassrummen. På fritidsgårdarna. I tunnelbanevagnarna och på nattbussarna.
Det gick knappt att andas längre. Vi var kanariefåglarna i gruvan.