Skinheads
En liten övergripande introduktion för kontextens skull
“See him walking down the street, doctor martens on his feet /Levi jeans, Ben Sherman shirt, fuck with him and you’ll get hurt / He’s a skinhead, he don’t care, marten boots and short cropped hair / He’s a skinhead, he don’t care about you!”
(Joe Hawkins, The Oppressed, Oi! Oi! Music, Oppressed Records 1984)
Det är självklart inte helt lätt att med hundra procents säkerhet sätta fingret på var den första skinnskallen dök upp. De ursprungliga skinheadsen har dessutom varit ett besvärligt ämne för både de senare arvtagare som vurmade för ras, nation och radikal politik och för dem som gärna vill framhålla skinheadkulturen som ett bevis för multikulturell framgång – både systematisk så kallad ”paki-bashing” (misshandel av primärt pakistanska invandrare) och musik importerad och framförd av västindiska migranter var mer eller mindre bärande delar av kulturen under dess tidiga historia.
“Skinhead say paki no spend money / Skinhead say paki no live no way / Skinhead say paki them can’t reggae / Skinhead say paki them can’t jeggae / Skinhead a bash them / They’re ‘bout to bash them / They’re sure to bash them”
(Skinhead A Bash Them, Claudette & The Corporation, Grape 1970)
Skinheads kan beskrivas som modsens småbröder, ett subkulturellt gängfenomen som utkristalliserade sig inom delar av den urbana arbetarklassens ungdom i England omkring 1967. Kläderna – buttondown-skjortor, piké-tröjor, jeans av staprest-typ, kängor och hängslen – samt det karaktäristiskt kortklippta håret, något som verkligen stack ut under den här tiden, har i stora drag hängt med subkulturen i mer än ett halvt sekel. Musiken var från början som sagt i huvudsak västindisk: Ska, rocksteady och vad som senare skulle komma att kallas skinhead reggae. De svarta artisterna identifierade snabbt en ny hungrig och snaggad publik, och drog sig inte för att slå mynt av detta genom att hylla ”jordnötterna” i sina låtar.
Den första vågens skinheads såg kanske inte direkt kulturen som en ”way of life” utan gick till stor del vidare vad gäller mode och musik, innan de växte upp och blev vuxna som folk tenderade bli på den tiden. Avknoppningar som smoothies, suedeheads och bootboys förde under 1970-talet i vissa avseenden stilmässiga detaljer vidare, på fotbollsläktare och gator, i väntan på bättre tider.
Tidigt i punkens kölvatten fick skinheadkulturen en revival, och somliga punkband – ofta med en tydligare arbetarklassapproach än den gängse konstskoleluktande Kings Road-punken – attraherade stora följen av ibland våldsamma skinheads. Musikaliska avknoppningar besläktade med såväl ska som punk, som 2-Tone, blev mer eller mindre mainstream, och den arbetarklasspunk som tidigare varit en integrerad del av punkvågen fick en egen benämning tack vare Sounds-journalisten Garry Bushell, nämligen Oi!
Denna subgenre, i vars namn Bushell predikade enighet mellan arbetarklassens gatukulturer – punkare, skinheads och “herberts” – drogs från början med besvärliga associationer till fotbollshuliganism, våld och allmänt antisocialt beteende, varför mainstreampressen aldrig tog den till sig. Efter ett upplopp i samband med en spelning med tre tongivande oi!-band i Londonstadsdelen Southall i juli 1981, där bråk mellan skinheads, delar av den pakistanska befolkningen och polisen resulterade i mängder av personskador och en nedbränd pub, stigmatiserades oi!-rörelsen hårt.
“The kids they come from everywhere, the East End’s all around / ‘cause they all know what it means when they hear the sound / You know what to do when you hear the call / Put on your boots and Harrington, kick down that fucking wall! / You can listen to the politicians, they lead you astray / You’re gonna see the light and you’re gonna see the way / And we all know that there’s nothing like us / And we’re running down the backstreets, Oi! Oi! Oi! / And we’re never giving in, Oi! Oi! Oi! / ‘cause we all know that we’re gonna fucking win!”
(Oi! Oi! Oi!, Cockney Rejects, Oi! The Album, EMI 1980)
Det politiska läget var vid den här tiden som det var i England. Nyliberalismen slet den tidigare starka arbetarklassens sammanhang i stycken, samtidigt som arbetslösheten och fattigdomen skenade och det en gång storslagna imperiet i mångt och mycket förvandlades till en multikulturell slum. Detta påverkade många vita arbetarklassungdomar, och många av dessa ungdomar var under den här tiden skinheads. Politiker och ideologer såväl som hugna entreprenörer slog naturligtvis mynt av detta, och unga skinheads sågs agera fotsoldater åt politiska organisationer och partier som National Front och British National Party. Skinnskallarnas musik salufördes i ungdomsförbundens tidningar och under parollen ”Rock Against Communism” ordnade skinheadband- och organisatörer regelbundna spelningar från omkring 1983. Termen RAC går dock tillbaka ända till omkring 1978, då nationalistiska punkband i och omkring Leeds under banéret “Punk Front” (en subkulturell undergrupp till National Front) myntade begreppet som ett svar på rörelsen ”Rock Against Racism”.
“I stand and watch my country going down the drain / We are all at fault, we are all to blame / We’re letting them take over, we just let them come / Once we had an empire, and now we’ve got a slum / White power for England, white power today / White power for Britain before it gets too late”
(White Power, Skrewdriver, White Power, White Noise Records 1983)
I slutet av 70-talet och under 80-talets början exporterades skinheadkulturen; primärt till kontinentala Europa och länder som Holland, Västtyskland och Frankrike – men även i någon mån till Nordamerika. Och till Sverige.
Svenska skinheads – ofta före detta punkare som på besök i England träffat på skinheads och bestämt sig för att raka skallarna – skandaliserades tidigt i pressen. Det var fylleriet. Det var våldet. Det var den relativa tidningsankan ”rasismen”. Den var ytterst sällan ideologiskt djupare förankrad än vad sju stop öl tillät, men den fyllde samma chockfunktion som punkarnas hakkors, och blev till slut till ett självspelande piano. Senare under 80- och 90-talen förstod ungdomar med den typen av åsikter åt vilket subkulturellt håll de skulle vända sig, behjälpta av media.
Skinnskallarna var i den mån de existerade utanför storstäderna under det tidiga 80-talet integrerade med punken. I större städer och där de var fler, bildade de sina egna gäng. De första renodlade skinheadbanden såg dagens ljus mot slutet av 80-talets första hälft.
“Vi kommer från överallt i stan, från varje förort där vi finns / Vi möts på plattan i Gamla stan, vi är Stockholms stolthet, vi är Stockholm skins / Skinheads!”
(Stockholm Skins, Agent Bulldogg, Livsstil, Coitus Productions 1991)
I England byttes den första vågens oi! omkring 1985 ut mot en andra – en generation band vars influenser bestod av tidigare oi!-band snarare än glamrock och 77-punk. Från att ha varit en sorts punkscen för arbetarklassens barn, där den subkulturella uniformen lika gärna kunde vara läder och nitar som kängor och hängslen eller harringtonjacka och gympadojor, blev oi! alltmer synonymt med skinheads. Samtidigt hade RAC-scenen fått sin tydliga förgrundsfigur i Skrewdriver’s sångare Ian Stuart Donaldson, som kom att bli ikonisk och oerhört viktig för den radikalnationalistiska skinheadrörelsens utbredning såväl nationellt som internationellt fram till sin död i en bilolycka 1993.
Den traditionella skinheadscenen mekade med scootrar och levde vidare på undergroundnivå, medan de få kvarvarande oi!-banden gav upp, osynliggjordes eller kom att utgöra en bro mellan punken och den nationella del av rörelsen som grasserade och fick ambassadörer i främst Frankrike och Tyskland, med skivbolagen Rebelles Européens och Rock-O-Rama. Även svenska band stod högt i kurs och gav ut skivor både i Frankrike och Tyskland.
“The real oi! won’t die, it never will / It’s the movement they can’t kill / Patriotic music for the british youth / The real oi!, music full of truth”
(The Real Oi!, Guttersnipe Army, Never Die, Link Records 1989)
I början av 90-talet var den apolitiska skinheadscenen osynlig om än inte icke-existerande, och den mediala bilden av naziskinnskallen dominerade och definierade den allmänna bilden av skinheadkulturen och dess utövare. I Sverige liknade det politiska och sociala läget i någon mån det som utgjort grogrund för det gryende 80-talets stora skinheadexplosion i England, och bandet Ultima Thule som etablerat en rumsren form av nordiskt mollstämd nationalromantisk punkrock senare kallad ”vikingarock” blev storsäljare och välkända även för den breda massan. Patriotism blev på modet, och var och varannan högstadieungdom utrustade sig med torshammar-halsband och docmarten-kängor. Södermanlänningarna i Thule krattade vägen för radikalare toner, och helt plötsligt blev Sverige en ledande producent och distributör av så kallad ”vit makt”-musik. Samtidigt som musikimperium växte och kängornas klamp på gator och torg tilltog i takt med den ökade samhällspolariseringen, importerades konflikter från Englands sargade RAC-scen där olika fraktioner inom den nationella skinheadrörelsen bekämpade varandra i spillrorna efter Skrewdriver’s och Ian Stuarts arv.
Någonstans mot slutet av 90-talet, på tröskeln till det nya milleniet, började vit makt-scenen växa ur skinheadkostymen, och en ny våg skinheads, oi!- och ska-band vädrade morgonluft i kölvattnet av 90-talets punkvåg, som grasserat parallellt med och utgjort en opponent till vit makt-musikscenen. Helt plötsligt började giganter som Rancid referera till oi!-musik, skrika oi! och sjunga om skinheads, samtidigt som en mängd band, bolag och subkulturella gjorde en stor sak av att återta skinheadkulturen från politiska fanatiker. De apolitiska oi!- och skinheadband som funnits sedan 90-talets början men harvat på i källare och replokaler, hade plötsligt en potentiell publik. Nya oi!- och streetpunkband bildades, och redan existerande punkband rakade skallarna och ändrade inriktning. Detta ledde till att den nationella rörelsen i sin strävan mot att bli mer rumsren och ta avstånd från dekadenta subkulturella element så småningom tog sin hand från skinnskallarna, samtidigt som en generation till stor del bestående av ex-punkare från en i regel icke- eller antirasistisk scen gjorde anspråk på skinheadkulturen. Det skedde parallellt på flera platser i världen, inte helt utan inflytande av internet, som möjliggjorde kontaktskapande, erbjöd olika alternativ och gav skinheads och olika skinheadgäng möjlighet att exponera sig själva på den nya sociala arenan.
I England, och även i Sverige och resten av skinhead-världen när subkulturen väl fått fotfäste, har det alltid funnits skinheads som ifrågasatt poängen med att springa politikers ärenden, och varit såväl uttalat som outtalat mot rasism, och den inverkan politiken haft på skinheadrörelsen. Somliga har till och med varit uttalade vänsteraktivister. Dessa har ibland lokalt varit fler och mer aktiva än den radikalnationalistiska falangen, men har aldrig attraherat samma mediala uppmärksamhet. Ska-musikscenen har levt vidare efter 2-Tone, förgrenat sig och förvaltat arvet efter skinhead reggaen i varierande omfattning, och många oi!-band har i medieskugga fokuserat på vikten av ”working class unity”.
Med tiden har flera kulturellt inflytelserika skinheads startat politiskt obundna initiativ som SHARP; ”Skinheads Against Racial Prejudice”, grundat i New York 1986-87, samt radikalt vänsterpolitiska som RASH; ”Red And Anarchist SkinHeads”. Även det vi idag känner som AFA har delvis sitt ursprung i vänsterradikala skinheadkretsar i England.
Profilerade ”skinheadband” längs med hela den politiska axeln – från den yttersta vänstern till den yttersta högern – har predikat sin version av vad ett skinhead ska vara: Antirasist, opolitisk (åtminstone i egenskap av skinhead), eller raskrigare:
”No true skinheads are racist, without the Jamaican culture skinhead wouldn’t exist, it was their culture mixed with British working class that made skinhead what it is”, slår Roddy Moreno från det walesiska Oi!-bandet The Oppressed fast.
“I’m not a nazi, I’m not a red – I’ve had enough of your politics (…) ‘cause all I am is a skinhead” sjunger The Skinflicks från Luxemburg.
Svenska Agent Bulldogg påstår att “det har aldrig handlat om politik eller ras eller religion”, medan löpsedelsskinnskallen från mitten av det svenska 90-talet, den som kanske mest representerar subkulturen i gemene mans ögon, i skrålande allsång till Eskilstunas Pluton Svea vill påskina: ”skinheads-arméer på sin vakt, i täta led vi går i takt, nu ska regimen slås ut. Vi krossar Sions ockupation, en väpnad kamp för vår nation, vi hälsar segern med salut!”
Idag är skinheadkulturen generellt sett åldrad, med låg tillväxt. Den lever i alla sina beståndsdelar och inkarnationer, men i små enklaver, och utan att göra så mycket väsen av sig. Det är, tack vare informationstillgänglighet, svårare för enskilda röststarka individer och rörelser att göra sig till talespersoner med tolkningsföreträde vad gäller skinheadkulturen och dess långa och brokiga historia.
Den musikbaserade subkulturen i stort är i regel död, och uppbärs till stor del av nostalgiker och nördar. Internet, som skulle revolutionera kulturen och skapa förutsättningar för en mångfald utan dess like, har snarare likriktat ungdomskulturen och förpassat ungdomen till gamnackat skärmmissbruk. Gatan är inte längre den sociala arenan.
Samtidigt blåser vindarna snålt igen. Nyliberalismen grasserar i ny kostym. Kalla kriget är tillbaka.
Samhällsklimatet hårdnar, det ekonomiska läget försämras och samhällspolariseringen är större än någonsin.
Hårda tider har alltid varit en bra grogrund för medryckande musik och samhällsomstörtande motkultur.
Den enda framtid som vi ser: Hata mer. Känga ner.
Den här texten riktar sig primärt till den subkulturellt oinvigde läsaren, för att ge en kontextuell överblick.